FacebookLasermannen – teater
”Bengt Ohlsson har skrivit en intelligent, intressant pjäs. Han försöker göra ett porträtt av en man genom att snickra ihop den ram som utgör tiden. Det blir en fantombild – en skildring av pojken som bara försöker göra rätt. Skillnaden mellan dygdemönster och kvällstidningsmonster är hårfin.”
Lars Ring, Svenska Dagbladet
Den Augustprisbelönade författaren Bengt Ohlssons dramatisering av boken Lasermannen, med regi av Susan Taslimi, fokuserade på bilderna av förövare och offer. Vad påverkar oss, vad gör oss till dem vi blir. En kostymklädd, cyklande Eric Ericson spelade huvudrollen. Pjäsen möttes av bra kritik och spelades för fulla hus på Göteborgs Stadsteater.
”Det är först då jag förstår att jag blivit så irriterad för att pjäsen hela tiden riktat sig mot mig. För vad är det jag letar efter i Tamas bok om inte något att ta avstånd från? En Ian Wachtmeister eller en dåligt fungerande psykiatri, något att skylla på som kan få mig att känna mig lite bättre och inbilla mig att jag förstått vad allting handlar om.
Förhörsledarnas självgodhet visar sig vara min egen – och den sätter Ohlsson effektivt punkt för. Och jag drabbas av en annan slags insikt: att vi alla måste kliva ner från våra höga hästar när vi närmar oss den svårbegripliga ondskan.”
Förhörsledarnas självgodhet visar sig vara min egen – och den sätter Ohlsson effektivt punkt för. Och jag drabbas av en annan slags insikt: att vi alla måste kliva ner från våra höga hästar när vi närmar oss den svårbegripliga ondskan.”
Fredrik Pålsson, Sydsvenskan
”Lasermannen själv kommer in på sin cykel, oklanderligt klädd. I Eric Ericsons skickliga gestaltning är han en gåta och en osentimental tragedi: förkrossande naiv, självrättfärdig och kylig. Inte tom, men ihålig, så att hela hans strama kropp ger klang av en förlust han inte själv vet om längre.
Scenerna från hans barndom med Peter Melin i de två rollerna som hans bror respektive bäste vän är lysande teater: i barnrollerna speglar sig två vuxna män utan att förminska sig: barnet är mannens far har någon sagt, här syns detta ödesformande.”
Scenerna från hans barndom med Peter Melin i de två rollerna som hans bror respektive bäste vän är lysande teater: i barnrollerna speglar sig två vuxna män utan att förminska sig: barnet är mannens far har någon sagt, här syns detta ödesformande.”
Ingegärd Waaranperä, Dagens Nyheter
”I det anspråkslösa scenrummet – Lili Rikséns scenografi påminner om en fängelsecell i betong där nyhetsbilder på backstaplarna Ian och Bert emellanåt sveper över väggarna – blandas nu, då och feberdrömmen samman. Det ger avgjort nya perspektiv på ett nationellt trauma av det här slaget. I en uppbruten form kan man erbjuda en alldeles egen fantombild av gåtan Lasermannen; konturerna får publiken själv fylla i.”
Johan Hilton, Expressen
”I boken Lasermannen en berättelse om Sverige kartlägger Gellert Tamas detta skamliga kapitel i svensk historia. Bengt Ohlssons lika lysande pjäs väljer en annan ingång. Frågan här är hur pojken Wolfgang blev seriemördaren John Ausonius. Och om han var ensam skyldig eller också andra bör stiga fram och ta sitt ansvar.”
Tove Ellefsen Lysander, Aftonbladet